Linda Dyplin

Kommer man någonsin att bli nöjd? Eller skall man bara vakna upp en morgon och acceptera?

Jag vet att jag gjort en jävla resa men jag är långt o från nöjd, och ärligt tror jag aldrig att jag kommer bli det. I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte duger.. Inte fan försvinner det på en natt eller för att man går ner i vikt. Hela denna resan känns förgäves om jag själv inte känner mig nöjd, eller är detta endast för alla andra? Är det meningen att jag skall slita kämpa när andra är nöjda med mig? Vem gör jag detta för? Samhället eller mig själv?

Just nu känner jag mig så nLångt nedtryckt i mina skor jag bara kan. Jag vill bara krypa in i ett hörn och gråta. Är jag en så dålig person som gör detta för min skull? Jag vet att jag lägger många timmar på träningen men för mig räcker inte det att bara gå ner. Jag kan inte automatiskt bara tycka om min kropp för att jag har tappat massa i vikt. Jag skäms än över dem.  Jag känner mig ännu lika stor som innan, om inte värre nu. Lös hud som hänger, stor valk på magen när jag sitter, låren som skvalpar när jag går, brösten som är som långa tomma skinnpåsar. 

Ja jag är jävligt stolt över mig själv som kommit så här långt. Ärligt tror inte att en enda människa trodde på mig när jag startade. Men återigen bara för att andra anser det är lagom nu gör inte jag det. Jag vill mer och det är mycket mer och då måste man kämpa. 

Men att idag fått höra att jag lägger för mycket tid på träningen och på de viset kommer jag ge mina barn prestationsångest . Med andra ord är jag en dålig mamma för att jag kämpar röven av mig för att jag vill ha en stark kropp som skall orka med alla tänkbara aktiviteter som dem vill göra. Jag vill att mina barn skall få växa upp med en självsäker mamma som vill och vågar göra saker. 

Tänk alla jävla år jag varit fånge i min egna kropp och sinne! När man ser alla andra hittar på saker och man själv bara rycker på axlarna och låtsas att man inte vill. Vet ni att jag älskar att bada, men det gick över. Jag gick inte äns på babysim med mina barn för att jag klarade inte av att visa mig i badkläder inför massa andra. Och skulle man mot all förmodan bada offentligt så var det på med linne och shorts innan man hoppade i badet. Det om något är väl att missunna sina barn något ? Jag har idag aldrig varit i ett badhus med barnen. Ser och hör alla andra som är iväg och hur kul dem haft det med sina barn. Jag vill också vara en sån mamma.

Nej just nu känns allt skit inte nog med att jag känner mig hemsk som jag ännu ser ut så missunnar jag min familj och ger mina barn prestationsångest. Jag kan inte äns få ner mina känslor i ord. Även nu när jag skriver känner jag att jag måste anpassa mig efter andra för att inte trampa någon på tårna. Jag är så less på att alltid vara andra till lags. Ja jag är inte samma person som innan, jag prioriterar helt olika nu, jag lägger tid och pengar och inte minst svett och tårar på träningen. Men jag vill ALDRIG tillbaka dit jag varit, aldrig någonsin. 

För 5,5 år sedan fick jag en hemsk snefylla, jag mådde så psykiskt dåligt då. Hängde ut över ett räcke på en bro en längre stund, jag ville hoppa, jag ville bort från allt men jag vågade inte.. Istället gick jag hem och svalde en stor näve med Alvedon. Försökte spy men det gick inte. Ringde min bror mitt i natten och berätta vad jag gjort. Jag ångrade mig. Ringde sen själv efter ambulans. Upp till akuten och magpumpades. Blev sen inlagd under natten för observation . Dagen efter fick jag prata med en läkare på akutpsyket. Men han ansåg att det bara var en dum snefylla, och det är ju klart han gjorde det för det var ju vad jag sa och log. Att jag sen åkte direkt där ifrån för att fortsätta dricka är en helt annan historia. Men det värsta är att jag ångrar det inte. Just då kände jag mig älskad, just då förstod jag att jag betydde något. Men det varade bara en några veckor sen var den händelsen glömd och allt gick tillbaka till det vanliga igen. 

Alla dessa känslor kom tillbaka till mig igår när jag sprang loppet, banan vi sprang på gick rakt under den bron jag en gång hängt ut över. Man hinner tänka väldigt mycket när man är ute och springer.

Än idag är jag en trasig själ men jag mår så jävla mycket bättre nu sen Christoffer kom in i mitt liv. Han har lyft upp mig mer än jag kunnat drömma om. Han berättar dagligen hur mycket jag betyder för honom. Han gav mig två barn som jag älskar mer än något annat. Han stöttar mig i detta och peppar och uppmuntrar mig att aldrig ge upp. Bara de att han ställde upp och sprang igår för att jag bad honom, visar väl tillräckligt? 

Nej jag skulle kunna skriva en hel roman med alla mina tankar och känslor ikväll men risken att det kommer såra många runt mig så väljer jag att sluta här. Helt enkelt just nu mår jag skit men i morgon är det en ny dag med nya möjligheter.

// Linda