Nakna bistra sanningen
Jag får ofta väldigt många frågor om att jag har sån tur att huden har dragit ihop sig bra och det inte syns. Nej saken är den att jag klär mig som så att den inte skall synas. Har lös hud överallt på kroppen. Ryggen som tynger ner hela rumpan och ger celloliter på Rumpa och Lår, det så kallade gäddhänget som dallrar på armarna, jätte lösa hängiga Lår som svajar när man går och ja sen magen som jag får mest frågor om.
Visst har jag turen att jag kan dölja de till viss del men detta är något som tynger mig och som jag har väldigt ont utav. Jag känner mig inte mer bekväm utan kläder nu än jag gjorde när jag vägde 140kg. Visst kan ja känna mig fin och ibland t o m snygg MEN med kläder. Jag vill kunna visa upp en snygg och vältränad kropp i badkläder med. Visst jag har långt kvar i träningen och det är jag medveten om men faktum är att huden finns där iaf. Har inga problem alls med bristningarna utan bara med dallret och att allt ordagrant jäser ut om jag sitter eller ligger ner.
Har idag tagit bilder, bilder där inget döljs. Den rena nakna sanningen bakom min viktnedgång.
Finare än så är det inte. Går ju inte att dra in magen heller om man lutar sig fram. Mätte igår och låg på ca 2,5-3cm överhäng. Och jag tänker inte jämföra mig med andra och ja jag vet att många har så mycket mer men detta är jag och jag vantrivs och skäms över att allt dallrar.
Jag har ett hopp och en dröm om att med hjälp av plastik få fixa den sista biten på min kropp.
Men det kostar massor och är lång vila efter. Men är inte jag värd att få känna mig fin? Är inte jag ännu så ung att jag skall kunna få känna mig kvinnlig igen? Jag kanske inte kan få fixa allt men det jag helst skulle vilja fixa är magen, låren och brösten. Armarna har jag lärt mig att acceptera men resten...
Så ja nu har jag bjudit på mig själv och här har ni min baksida på min viktnedgång.
// Linda
