Linda Dyplin

Detta måste nog vara en kombo av det bästa och det jobbare året i mitt liv.

I januari vändes världen upp och ner efter ett samtal till 1177, då Kevin hade vaknat och inte kunde gå, han bara tappade balansen. Ringde som sagt till 1177 och frågade vad de kunde tro det berodde på, kunde för allt i världen inte tänka mig att det kunde vara något allvarligt, svaret jag fick var att ringa ambulans!? Han skulle in för kontroll direkt ! Tankarna gick o tusen och paniken växte, vad hände precis? Vad kunde vara så allvarligt att vi behövde ringa ambulans ? Ringde då 112 och berättade vad som hänt och vad de hade sagt på 1177. De frågade mig om jag klarade av att köra in till akuten själv eller om de skulle hämta oss. Jag hade inte tid att vänta på ambulansen om de ansåg att det vara bråttom!? Jag slängde snabbt ihop de viktigaste och klädde på Kevin och sprang ut till bilen. Väl påväg in ringde jag Christoffer och sa vad som hänt och att han fick lämna jobbet. 

Väl framme vid barnakuten så mötte Christoffer  upp oss då han hunnit dit före oss. Vi fick komma in rätt fort på ett rum och de kom för att ta olika prover på Kevin samt ringde de efter en barnläkare. Kevins farmor Eva kom även upp dit som stöd för oss alla tre.

Då Christoffer har väldigt svårt för sprutor och blod är jag jätte glad att hon kom och hjälpte oss och Kevin när alla prover skulle tas. Kan än idag känna smärtan inom mig när de skulle ta blodprov på Kevin och hur han skrek i rädsla och smärta. 

De hade ingen aning om vad som orsakade hans obalans men de ville utesluta det värsta, hjärntumör!? Orden skar inom mig, va fan är det som händer? Han skulle upp på magnet röntgen. Då jag var gravid med Eleanor fick jag inte följa med in, Kevin behövde någon som kunde vara lugn vid honom så Eva fick följa med dit.

Rädslan över svaret va de skulle visa var stark. Tänk om, och man målade upp det ena skräkscenariet efter de andra. 

Det skulle ta ett tag för dem att få fram svaret från röntgen så då ville de även ta ett ryggmärgs prov för att utesluta hjärnhinneinflammation. Kevin sov (utan narkos) efter röntgen så de ville testa att ta provet då när han var avslappnad och man kunde böja honom så de kunde komma in mellan  ryggkotorna , stackarn vaknar ju självklart när de försöker sticka honom och han skriker, vid den tidpunkten brast min styrka att finnas där för honom, jag var tvungen att lämna rummet. Ut i korridoren och in på toan med tårar son bara forsade. 

De valde att inte försöka ta provet på honom så utan ta det senare under narkos. 

Vi får beskedet att han skall bli inlagd under observation och fler prover. Vår lilla kämpe var så duktig under de 3 dagar på sjukhuset och alla prover kom tillbaka negativa , ingen tumör, ingen inflammation, ingenting.. Än idag vet vi inte vad som gjorde att han inte kunde gå, läkaren sa att de kanske var en förkylning som satt sig på balansnerven som orsakade detta, men de kunde inte svära på det. Efter 3 dagar kunde han gå stadigt igen och vi fick åka hem. På ett ögonblick fick man inse hur skört livet är och hur det kan vändas upp och ner. Vi är så lyckliga att det inte var något, men rädslan att förlora sitt barn som man fick där var hemsk, och det gör ont i mig att alla inte har haft den turen vi hade att få tillbaka alla prover negativt, något vi skulle få befara senare.

Att vi snart även skulle få beskedet att Hasse, (Christoffers styvmorfar ) hade fått cancer och de inte visste hur illa det var. Att pigga glada Hasse skulle lämna oss inom 4 månader var helt ofattbart. 

Han blev fort sämre och vi fick veta att denna hemska cancern skulle vinna. Och hans sista och starkaste önska var att få träffa vårt ofödda flickebarn som han sa. Som jag tidigare har skrivit här i bloggen ( två starka ljus ) så fick dem träffas, han höll ut tills hon föddes, att hon 4h efter födseln skulle få träffa honom för första och sista gången , att vi även då skulle få träffa honom för sista gången. 23 timmar efter hon föddes somnade han. Hon blev en räddning där mitt i all sorg, hon var lyckan, hon var det lilla oskyldiga barnet som skulle få oss alla att kunna se ljuset i mörkret.

Men tyvärr var inte allt bra med Eleanor när hon föddes, hon hade en försvagad höft och skulle behöva ha en stödbyxa i 6 veckor. Redan där tror jag min ångest och en början till förlossningsdeprission satte fart. Att jag hade bett om den där igångsättning för att de skulle hinna få träffas och de sen visade sig att hon inte var helt bra. Idag ja har jag insett att jag inte hade kunnat göra något åt det. Men var svårt just då att se det när man också hade all sorg i sig från Hasses bortgång.

När Eleanor var en vecka gammal satt jag på kvällen med henne i min famn efter att hon ätit och skulle sova, märker bara hur lealös hon blir och ser att hon inte andas!? Jag skakar henne och hon rycker till och tar ett andetag, blir sen lealös igen och andas inte, gör samma sak igen och hon börjar andas. Springer in på Kevins rum där christoffer håller på o nattar honom, säger till honom att vi måste ringa ambulans för Eleanor slutar andas om jag inte går o puffar på henne. Stackars Christoffer hamnar igen chock samma sekund och börjar prata om att ringa någon och lösa barnvakt till Kevin, själv i chock som jag var skrek jag till honom att skita i barnvakt utan ring efter ambulans. Medans han ringer dem så ringer jag mamma och berättar vad som hänt och att ambulans är påväg. De slänger sig ut i bilen för att möta upp och i borås för att ta Kevin. Ambulansen kommer fort och dem tar Eleanor ifrån mig för att se så hon andas själv och om hon syresätter sig som hon skall. Allt verkade lugnt och jag åker med Eleanor i ambulansen in till akuten och christoffer sitter i bilen bakom med kevin. Även på sjukhuset tyckte de allt såg bra ut men att vi skulle bli inlagda för observation och med andningslarm under natten. Eleanor kräktes mkt i början så vi var även oroligaatt hon inte fick i sig tillräckligt med näring så fick skriva ner allt hon fick i sig och vilken tid samt om hon kräktes efter maten. 

Dagen efter gjorde de ett ultraljud på hjärnan för att se så allt var bra där, fann få en avvikelse som kunde tyda på en mindre hjärnblödning men läkaren sa att det inte skulle vara farligt men att det skulle följas upp. Och då ville de även att vi skulle stanna en extra natt för säkerhets skull även om andningen hade sett bra ut hela tiden. Deras förklaring var att då hon var så liten är det inte helt ovanligt att de kan ha längre andnings uppehåll och som då verkar som om att de slutar andas. Men vi chansar inte utan åkte direkt och köpte ett andningslarm på babyproffsen. Vågade inte sova en natt utan larm även om hon låg i sin säng bredvid mig.

Nu skulle vi bara blicka framåt, vi ska gifta oss, Eleanor skall döpas och vår bröllopsresa blev bokad i början av sommaren, vi skulle till Rom!

Att vi mitt i all bröllop/dops planering skulle bli husägare hade vi bara kunnat drömma om. Att bara två gator i från vår lägenhet fanns vår framtid vårt hem ! Tack vare en enorm hjälp av Christoffers föräldrar blev denna drömmen om ett hus sann och vi skulle få flytta in i augusti. Tänk så ofta våra dagliga promenader ledde ner den gatan bara för att "titta till vårt hus". Hade kunnat rest på sig och sprungit iväg eller något haha. 

Även den 1 maj tog jag beslutet att börja min resa mot ett mycket lättare och hälsosammare liv. Jag började då främst att räkna kalorier och få en bättre uppfattning om kosten och vad som var bra och dåligt. Vissa livsmedel kunde man bara drömma om att de skulle innehålla så mycket dåliga kalorier. Så med hjälp av appen myfitnesspal kunde jag genomföra detta, visst tog det tid att väga och mäta upp precis allt man åt men det skulle vara så värt det. Hela maj räknade jag bara kalorier utan någon träning och började tappa kilon, i juni började vi hela familjen ta dagliga promenader samtidigt som jag räknade. Stadigt försvann kilo efter kilo. 

Tills bröllopet ägde rum hade jag lyckats gå ner 10kg. Den dagen kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, där två blev en, Dyplin, ett namn och fyra personer, en familj.  

Tillslut började jag att springa, att när jag började knappt kunde klara 500m men inom några veckor klara 5 km var mer än jag någonsin kunnat drömma om. Och jag som alltid hatat träning skulle finna lyckan i att springa och tävla mot sin egen tid. Känslan som kom när man såg svart på vitt hur mycket bättre man blev gång för gång att jag av alla människor klarade detta. Men sen kom hösten och vädret blev allt sämre, glädjen att ut och springa i kyla och regn minskade, gymmet skulle då bli mitt andra hem. 5 dagar i veckan skulle det bli där. Först veckorna tog jag bara kondition men allt eftersom jag kände mig redo la jag in styrka och började. Jag trivdes som fisken i vattnet.

Detta året fick jag även min första fastanställning och jag kommer bli kvar på Partaj. Känns underbart att man har ett säkert arbete och en sak mindre att oroa sig för. 

Resan till Rom var helt otrolig. Så mycket vi fick se och uppleva. Kan bara säga en sak, har du inte varit där ? Åk dit! Åk dit utan några planer, utan några måsten och ta på dig dina skönaste vandrar skor och gå, bara gå och gå. Upplev omgivningen och ta in alla intryck. Vackrare stad får man nog leta efter. Dit kommer vi sannolikt resa igen.

Så nej detta året har varit som sagt det bästa men också ett väldigt känsloladdat och jobbigt år.

Min vikt resa kommer jag alltid gå hand i hand med och i morgon börjar nästa "kickstart" genom en sockerfri månad och kaloriräknande för att kicka igång viktnedgången igen. Totalt gick jag ner 27.4kg sen 1 maj. Har lika mkt till att gå ner som jag hoppas på att klara nu under 2015. !

Vi avslutar detta året med sjukdom, krupp på Kevin,  feber och ögoninflammation på Eleanor och kraftig förkylning på mig och christoffer. 

Men vi vill önska er alla ett riktigt gott nytt år och dröm stort ! Skrämmer inte dina drömmar dig dröm större, finns vara viljan så lyckas man!

Puss o kram!