Linda Dyplin

Tankarna går verkligen på högvarv sen denna helgen. Kämpar med att försöka smälta in att jag skall sluta gå ner i vikt. Hallå hela mitt liv har i 1.5år kretsat kring att gå ner i vikt. Att ha delmål. Jag hade en bild om hur jag skulle se ut när jag skulle sluta gå ner i vikt. Jag är inte där, jag är inte nöjd, jag känner mig ännu fet.

Alla säger det bara är hud, och ja till viss del kan jag ta det men jag har ännu valkar, grova lår, massa fett nere på ryggen.

Och ja jag vet att det inte går att punktförbränna men känner mig inte nöjd bara. Jag vill mer.

 

Snart är min tid hos Patricia (klicka för att komma till hennes blogg) slut och jag är rädd för att stå på egna ben. Kommer jag klara detta? Jag vet ju hur jag skall äta och hur jag skall träna. Men tänk om jag misslyckas? Tänk om jag går upp i vikt igen?

Att gå ner i vikt är egentligen inte så svårt, det är nu min största utmaning börjar. Att leva vidare med en sund balans och hålla vikten. Att börja äta mer för att stanna i vikten.

 

Men under dessa snart 3 månader som jag haft onlinecoachning har jag lärt mig så mycket och har utvecklas massor i mitt tänk kring kosten främst. För det första att kolhydrater är inte farliga, dem är inte boven i övervikt bland individen. Dem är hjälpen och energin till muskeltillväxt. Hon har bevisat för mig att med rätt kolhydrater kan man gå ner i vikt samtidigt som man formar och bygger upp kroppen.

Man ska bara lära sig att välja rätt kolhydrater. Potatis tex är en toppen källa medans vitt mjöl inte tillför dig något. Välj bra mat och man når långt.

Så visst innerst inne tror jag nog att allt kommer ordna sig och framtiden kommer vara min så länge jag väljer rätt väg.

 

Men det är jätte svårt att ta nu att man inte skall gå ner mer. Men jag måste låta det ta tid. Hjärnan kommer nog en dag hinna ikapp och jag lär mig att acceptera mig själv. Jag är en väldigt självkritisk person och hittar mer fel är bra saker med mig själv. Så har mycket att jobba med men tillslut kommer det nog bli bra detta med. Har under så lång tid (läs hela mitt liv nästan) levt med övervikt och vetskapen att folk ser mig på ett visst sett. Att man inte över en natt bara förstår att man inte är den samma som man en gång var. DEtta är långt ifrån bara en fysisk resa jag gjort, den är så mycket mer. Detta är svårare psykiskt.

 

Men från de att man började förskolan tills nyligen har man alltid varit hon den feta, tjocka tjejen. Var mobbad i stortsett hela min skolgång. Det sätter sina spår. När man mest fått höra negativt om sitt utseende så är det svårt att idag kunna ta en komplimang. I mitt huvud är det lögn när någon säger idag att jag är smal, jag är fin osv. För det skadade lilla barnet i mig finns ännu kvar. Barnet som var konstant mobbad för sin vikt och inte hade så många vänner. Man glömmer inte sånt. Tyvärr. Men får försöka se något positivt i detta med. Det har format mig till den jag är idag och det har drivit mig till att lyckas med denna resan, att halvera mig själv.

 

Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägget och känner att det tappar spåret hela tiden. Men ventilera lite och försöka få ner tankar och känslor i ord vilket är väldigt svårt.